Jag är en sån som snubblar över mina misstag hela tiden.
Vissa tar jag tag i.
Vissa orkar jag inte ta tag i.
Och några kastar jag över axeln och låssas som att dom aldrig hänt.
Du glömmer bort dem.
Tänker att de misstagen är i det förfluta.
Men hur mycket, hur länge du än springer i från dem.
Så kommer de i kapp sig biter dig i rumpan.
Det är dom misstagen du kastar över axeln som du tror att du har glömmt som sätter spår.
Du vill ta tag i dem.
Men du är rädd för vad de kommer att göra dig.
Du tror att om du tar tag i dem så kommer du bara göra fler misstag.
Du tror inget kommer att förändras om du tar tag i dina misstag.
Du ser ditt liv passera du hinner inte med.
Varför finnas det ingen pause knapp på livet?
Varför ska det göra så ont? SLUTA springa BROMSA STANNA!
Vad gör du?
Vad håller jag på med?
Om sannigen ska fram så vet jag inte.
Vad gör man åt en själ som är i spillror?
Hur skall jag kunna gå på alla glassärvor av minnen utan att skära sönder mig?
Varför fumlar jag i mörkret hela tiden?
Var finns lysknappen?
Kan inte någon hjälpa mig ut?
Kan inte någon se mig le mot mig och säga allt att kommer att bli bra.
Du klarar det du är var en sådan som alltid gav mig ett leende.
Du sa att jag var den bästa.
Vi var, ja vad var vi?
Vi var den vackra vasen, den orörda den prefekta den vackra som alla beundrade.
Men vi föll hårt och snabbt och gick sönder i tusen bitar, vi gick inte att laga, inget kunde fixats vi var förlorade för alltid. Vi, du och jag gick aldrig att laga.
Varför måste det var så svårt att släppa allt?
Du var ett misstag som jag kastade över axeln.
Som jag ville glömma, kunde inte glömma.
Snubblade över våra misstag
Jag skrek, grät ville slå dig ville göra illa dig.
Men du är borta för alltid du kommer aldrig mer komma tillbaka.
Du var min båt mitt allt, du var den som fick mit båt att flyta, du var den som fick mig att se en menig med ekvationerna. Du var den som fick mig att se menigen med livet.
Du gled genom mina fingrar och jag förlorade dig.
Föralltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar