”Du har gjort rätt beslut Sara, hon kommer inte klara en vinter till.” Vi stod och såg på min vackra häst som stod längst in i sin box.
”Ja jag vet men jag kan inte sluta tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda.” Kattis lade en hand på min axel och ser på mig.
”Du kan inte gå och anklaga dig själv för detta.” Jag kände hur tårarna började bränna i ögonvrån när hon såg på mig.
”Men det är mitt fel, om inte jag ridit henne så hårt som jag gjort så kanske hon skulle vara frisk nu.” Jag kände mig så hopplös när jag såg på henne, om jag inte skulle göra dom misstag jag gjort med henne så kanske hon hade varit frisk nu.
”Sluta med dom där dumheterna Sara, det är inte ditt fel att Häxan är dålig. Inte denna gång jag kan hålla med om att du gjorde fel då du red henne för hårt, men förr eller senare hade hon blivit dålig ändå på grund av hennes patella upphackning och det vet du.”
”Men jag kan inte få bort tanken eller känslan om jag skulle ha gjort något annorlunda så skulle hon inte vara så dålig i ryggen som hon är nu.” Hon stod där hennes glans i ögonen hade försvunnit och hennes päls hade inte den glasen som hon hade tidigare, och hennes bitchiga humör som gjorde min Häxan hade försvunnit helt.
”Sara sluta med det där det är inte ditt fel.”
”Men varför känns det som att det är det då? Varför går det om och om i huvudet igen att om jag hade gjort si eller så, då skulle hon vara frisk nu.”
”Ibland går det bara inte, i bland måste man släppa taget och låta dom gå vidare.” Hon la armen om min axel, Häxan böt bakben och vilade på och gav i från sig en stor suck.
”Jo jag vet men jag vet inte om jag kan släppa henne, varför kände jag inte så här med Sixten?”
”För att han var du redan inställd på att han kommer och tas bort långt innan. Men detta kom så plötsligt och vi hjälpte dig och ta beslutet och ta bort Sixten, men detta valde du helt själv.”
”Det är sant och jag visste att det fanns inget hopp för Sixten inte ens en chans att han skulle klara sig. Men med Häxan finns det en chans men hon skulle inte må bra av att gå som sällskap.”
Jag såg på Häxan ännu en gång och när hon såg på mig med sina mörka ögon som en gång var blanka och så vackra då visst jag att jag tagit rätt beslut.
Började skriva på denna för att jag skulle kunna börja bearbeta det jobbiga för att jag ska kunna komma över det. Och det är på väg men vissa dagar ja vissa dagar är det så tungt att veta att hon aldrig mer kommer och finnas. Men jag vet att jag gjorde rätt beslut trots att det gjorde ont. Och i bland fattas hon mig hon fattas mig så det skär i bröstet vissa dagar. Jag har frågat mig själv så många gånger när det ska gå över om det kommer och gå över. Jag älskade henne så otroligt mycket hon var allt för mig och nu är hon bara borta det är nästan 1½ år sen nu men ändå känns det i bröstet när jag tänker på henne.
Du var min värld
Du var allt jag hade
Du var den jag älskade mest av allt
Du är borta
Du finns inte mer
Du är på ett bättre ställe
Utan smärta
Utan bekymmer
Du finns inte hos mig mer
Jag älskar dig
Du fattas mig
Du fattas mig så att det skär i bröstet
Du var min värld
du var allt för mig!
1 kommentar:
Finaste Häxan <3
Skicka en kommentar